.. och det elakaste är att det går att ta på sig saker trots gipsad hand, men det är satans omöjligt att ta av sig!

Då var man där igen

Jaha, då var man gipsad för andra gången i sitt liv då. Samma arm som är drabbad igen också! Sjuka är att mina skador båda gångerna bara varit skumma, och jag har mest varit förvånad när jag kommit ut från akuten med gipsad arm? Första gången gipsades på grund av en infektion i huden och armbågsleden samt en eventuell blodförgiftning. Normalt? Nej, men det var tydligen viktigt att jag inte använde armen alls i alla fall.. Den gången fick gipset sitta på en dag innan det togs bort och ersattes med en mitella, denna gång börjar jag med två veckor och hoppas att det räcker.. Lyckades med konststycket att skjuta en regel mot min hand med hjälp av klingan på en kap vilket resulterade i en möjlig fraktur på båtbenet (kroppens mest svårläkta ben för de som undrar). Om inget är av behöver gipset bara sitta på i två veckor, om inte väntar sisådär 13 veckor med stel arm. Jobbigt värre..

Nä, nu börjar det bli jobbigt att skriva. Siija dudes!

Inget ont som inte för något gott med sig!

I sommar jobbar jag på Lundqvist Trävaru AB. Spikpistolar mest ihop väggblock och grejer, och jag tycker det går finfint! Ser sjukt cool ut i min snickarbyxor och håret fullt av spån, det måste jag säga i alla fall. Smälter in som vilken snickare som helst är min åsikt, fast jag har fått en känsla av att alla inte är beredda att hålla med om just den saken. Trodde faktiskt inte att folk fortfarande levde på forntiden i tanken, men i den här branschen verkar vara klyschornas värld alltså, och jag brukar skratta lite åt det hela i smyg när ingen ser. Kommentarer som:

"Men.. Du är ju duktig på att spika!"

och

"Ska jag ta ett kort på dig?? Så kan du skicka det till folk och visa att du bygger saker!!"

hör man mest dagligen faktiskt, men roligaste kommentaren kom ändå i förrgår. En man i sina bästa år studerade mig in action ett tag medan hans sällskap diskuterade olika väggar och utbrast så snart de tystnat:

"Ja, jag har då aldrig innan sett en dam som spikar!"

!!!!! Ärligt talat, jag fick ju hålla mig för skratt. Vet inte riktigt vad som gjorde mig mest chockad; det faktum att han var så förvånad att se mig med hammaren i högsta hugg eller att jag numer tydligen är bäst betitlad dam?

--
Att jag kommer från Piteå kommer ingen missa när jag kommer tillbaka till Göteborg igen i alla fall. Tillsammans med majoritet av grabbar, plåtmatlådor och värmeskåp, snusare och halvnakna damer på väggarna i fikarummet, är ju liksom dialekt en sak som hör till hela klyschgrejen, och jag verkar suga åt mig som en svamp för tillfället. Typiskt.

Två saker

1. Har just promenerat i en timma på asfalt i 50/50 klackar och barfota. Hur dum får man vara? Har blåsor på foten, under foten, på sidan av foten. Inte dagens smartaste drag inte.

2. Undrar hur många småflugor/knott som dör varenda år genom drunkning i cyklistmänniskors ögon? Lovar jag tog livet av minst fem på min korta bit från stan bara nu ikväll.

Nu - sova!

Från en sak till en annan

Promenerade förbi kyrkogården för någon dag sedan. Samma kyrkogård där jag för 9 år sedan såg en alldeles för ung tjej på väg att sänkas ner i marken. Då, alldeles i utkanten med bara gräs och gräs bortanför. Nu var plötsligt gräsmattan bytt mot rad efter rad av nya stenar, nya gravar. Ett hav av växande död där tidigare grönt gräs vuxit. Det tog inte slut! Det tar aldrig slut.. Till och med påbörjade rader, nya platser redo för nästa gravsten och nästa kista och nästa kropp.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med kyrkogårdar med kvadratmeter efter kvadratmeter med döda människor i jorden. Är det bästa sättet sörja och visa respekt till de som dött? Gräva ned dem. Jag tror på gravstenen, och på att minnas. En plats att gå till där man kan känna närhet. En punkt dit man kan koncentrera sin sorg på något sätt? Men jag tror inte på det där havet av döda människor under jorden. Kanske för att jag alltid lyckas se alla de där kistorna under jorden när jag tittar ut över en kyrkogård? För att jag vet att när ingen närstående finns längre så kommer gravarna att försvinna, och göra ny plats för andra. Annars skulle kyrkogården snart ta över staden i den takt jag faktiskt sett den växa. Och jag vet inte om jag tycker att det är mer hemskt än tanken på att de ligger där, allihop, från första början.

Hur ska jag börja det här nu då?

Små, små människor med alldeles för stora egon, sånt kan verkligen irritera mig. Eller det är nog snarare dessa människors förmåga att inte se sina handlingar utan istället titta så mycket inåt, i dem själva och hur de framstår utåt för andra, att de ser förbi allt runt omkring dem. Den där tanken om vinst som alltid svävar ovanför deras huvuden för att de någonstans inser att de är så mycket mindre än vad de vill framstå som, och de inser att de omöjligen kan bli större än vad de är. En insikt som ökar på beteendet som för att övertäcka det faktum de just insett, kanske omedvetet, långt bak i deras medvetande. För de är små dessa människor. Och kommer alltid vara det. Små på grund av rädslan att söka sig utanför trygghetszonen, den lilla, lilla trygghetszonen, där de faktiskt kunnat inbilla sig att de är något. Är någon.
Stackars dem.

Gud vad jag är lättirriterad, men vissa saker gör mig bara less ibland. Trångsynthet och småstadssyndrom. Nu ska jag ge mig ut i min lilla, lilla värld, till mitt korta, korta löpspår och springa bort alla dumma, dumma tankar om dessa små, små människor och bara koncentrera mig på mig själv. Bra va?

Fruktsallad, någon?

Inatt drömde jag nåt i stil med en mardröm? Gick ut på att jag var ett äpple och att jag blev skalad, det vill säga väldigt knartpsykosaktigt.. Sjukt skum dröm alltså, men det sjukaste är att jag inte reflekterade själv över vad jag drömt förrän jag skulle berätta det hela för Julie när jag kom till skolan. (Hon berättade för övrigt då en historia om en kille som hade knarkat till sig övertygelsen att han var en apelsin. Hade tydligen dött av chock när vårdpersonalen skulle klä av honom för han trodde han blev skalad. - Med andra ord spädde hon på min knarkpsykosoro ytterligare!)

Weird hursomhelst. Ikväll blir det lyckliga tankar innan sängdags, inga mer skumma mardrömsfrukter för mig, tack.

1 och 2 och 3 elefanter..

Så fort jag ska berätta något nu för tiden så måste jag räkna upp sakerna. Med siffror.

Ett: Jag heter stina
Två: Jag heter faktiskt stina

Sjukt irriterande och det är ändå en förbättring sen tidigare. Började med att jag alltid startade en berättelse med att säga:

Okej, nu har jag två saker att säga!.. eller nä tre.
..Fan, fyra saker är det!.. Eller vänta, det blir nog bara två?

Krånglade in mig så mycket i antalet att jag till slut glömt bort hur historien gick från första början. (Ja, det var ju också en bortförklaring) Min lösning blev som sagt tydligen att börja räkna sakerna eftersom, vilket för tillfället irriterar mig ännu mer. Snart ska jag börja bete mig som normalt folk. Börja göra normala grejer! Vänta bara..

Ja. För det här var ju en lösning på problemet. Om sju timmar ska jag upp och hoppa

Att veta eller.. inte veta?

Jag har ju funderat en del på det här med vägmärken och hur man egentligen gör dem? Bilder i stil med den nedan då alltså.




Jag menar, målar man dem för hand? Lägger man dit dem? Spraymålar man i en mall? Tro det eller ej, men igår fick jag svaret! Såg min chans när jag insåg att den taxichaufför som körde mig till flygplatsen hade jobbat som vägstreck-målare, så han fick sig en rejäl utfrågning. Visade sig att jag hade antagit ganska rätt då man antingen målade i en mall eller la ut delar som man värmde fast på vägen. Det vill säga inte alls särskilt rolig fakta. Skittråkig nu när jag tänker efter faktiskt? Tänk om svaren på alla mina funderingar är såhär tråkiga? Då vill jag nästan inte veta dem. Sjukt dåligt, nu måste jag komma på ett sätt att lösa det här också..

En gammal goding

Roliga citat av min farmor är en icke sinande källa för uppmuntran i min vardag. Här kommer en gammal goding!

Efter att ha tittat på mig och Lisa en lång stund och sett lite fundersam ut:
- Men.. Varför har du så mycket större skalle än Lisa?

Och en till:

Farmor sitter vid köksbordet på sin födelsedag, tittar ut i luften och säger för sig själv:
- Törstig, törstig, törstig, törstig..
Min mor som sitter bredvid häller upp ett glas saft, ger det till henne med ett "varsågod" och farmor utbrister förvånat:
- Va? Hörde du att jag var törstig?!

Praktiska smaklökar har jag i alla fall

Jag pratade mat med min syster för ett tag sedan och började rabbla upp mat jag gillar.

- Fil och müsli, hårdbröd, havregrynsgröt..

.. började jag och min syster avbröt mig med ett;

- Du pratar frukost nu eller?
- Nejnej! All mat!

.. svarade jag och fortsatte;

- Fil och müsli, hårdbröd, havregrynsgröt, blodpudding, nudlar..

Nåja, kanske ska vara glad att jag gillar billig mat? Fattig student som jag är.

På tal om släktskap, del II. Eller III? Kanske IV..

Okej, det här var bara för hysteriskt roligt för att inte pränta ner svart på vitt.

Min farmor är kanske roligast i världen. Sjukt bitter, sjuk humor och totalt förvirrad. 84 år fyllda men hon knatar på! I söndags var hon hemma hos oss och hävdade hela kvällen att det var lördag, men det är petitesser. På väg hem från ena familjen Lundqvist och vidare till nästa uppmärksammar min farbror att fårskinnet på sätet glider ned hela tiden. Han kastar bak skinnet och utbrister:

- Att hon inte kan hålla efter i bilen! (och syftar på min faster),
varav min farmor svarar:
- Vad säger du?! Är jag EFTERBLIVEN?!

Min farbror skrattar och upprepar sig, då farmodra min än en gång missförstår:

- Va? Vem är efter bilen??

Hon hör rätt illa tanta. Hursomhelst så kommer de snart fram till min farbrors hus där de ska äta middag tillsammans. Min kusin är inte hemma och har redan ätit så det är bara min faster, farbror och farmor som sitter vid matbordet. Efter stund tittar min farmor sig omkring och frågar:

- Men.. hade inte ni en son?

Det är alltså hennes barnbarn vi snackar om här.


Trumvirvel på den.

Allting är relativt I guess..

Stina: Vad är det för årstid i Piteå nu? Tänkte på vad jag ska med mig för kläder upp till påsk?
Mor: Det är fint och solen skiner nu! Fast det biter i och för sig lite, är typ minus 17 grader ute.. Så det är vårkläderna som gäller nu!

Kan bara komma från en norrlänning. Me like.

Blå, blå, blå

Jag tror färgen blå förföljer mig? Blå som i V-sektionen, som i Blåbärsstigen där jag bor hemma i Piteå och nu som i Blåvalsgatan dit jag flyttar med Johanna i maj.

"Blå, blå, blå är mössan på mitt huvud.
Blå, blå, blå är dräkten som jag bär
Allt som är blått, blått, tycker jag är vackert,
ty min lilla vän är en sjöman"

Ja, nu var det där fullkomligt orelevant för jag för jag har varken blå mössa eller dräkt och jag känner ingen sjöman, men låten är fin? Förutom att sjöman inte rimmar någonstans alls, om det nu var meningen. Okej, det här kan vara det mest meningslösa inlägget ever. Nu går jag.

Kan inte sägas nog

Älskar dig Lisen, tack för att du finns.

Skulle aldrig klara mig utan dig systrami

En gjord, one to go!

Jag skriver igen? Måste betyda att jag antingen något sjukt intressant att säga som bara måste delas med världen på en gång, eller så har jag tenta imorgon.
- Med andra ord har jag tenta imorgon. Kul kul, jättekul med tanke på att inte börjat plugga än. Men det ordnar sig. He årn sä! Råkade övertrakassera mitt internet i veckan så att jag blev avstängd hela dagen igår dessutom, så jag kanske till och med klarar den jag hade idag. En av två är väl helt klart ett resultat att vara nöjd med?


Förresten, när det ändå kom på tal, har jag några sjukt bra frågor också. Surprise, surprise!

1. Jag käkar en jävla massa tuggummin. Extra Eucalyptus för den som ville veta, men det har ingen betydelse i sammanhanget. På tuggummipaketet står det, som på allt annat, ett näringsinnehåll. Så frågan lyder; inberäknar näringsinnehållet som står på tuggummipaketet den del du får i dig när du tuggar eller själva "gummibasen" som man inte äter också? Känns konstigt om den inte ska räknas med i näringsinnehållet eftersom den är en del av tuggummit, men samtidigt konstigare om den gör det eftersom man inte äter själva gummidelen. Eller tja, de flesta av oss.

2. Alla vet väl hur en champinjon ser ut? Vit med skivor och en träig stam, recognize? Japp. Så vafan har de gjort med de hela chalmpinjonerna på burk? Bruna, homogena och gummigiga? Malt ner och formpressat dem eller?! Me don't understand hur en sak kan anta så olika skepnader.

Tacksam för svar.

268 trappsteg..

.. Från Eklandagatan och upp till mig.

- Sa ju att jag skulle räkna dem någon dag.

På tal om att vara seg..

Så. Ikväll. Ganska exakt ett år och 2 månader efter att jag köpte dem, sitter de nu uppe. Efter att ha legat där på golvet under fönstret hela denna tid så var det äntligen dags för dem att fylla sitt syfte. Inga fler ljusa morgnar, inga fler störande lisebergsljus i ögonen när man vaknar. Det tog sisådär en halvtimme men nu sitter de där, mina rullgardiner!

Tack för hjälpen Johanna, du är en ängel!

Up, up and away!

Om allt går vägen kommer jag dela min tid på sex helt olika platser under april månad. Minsta tiden i Göteborg. Låter finfint för mig.

Det finns en lösning på alla problem

Haha, läste just en väldigt gammal sak jag skrivit som handlade om min mor och blommor. Vi är som sagt av samma skrot och korn vi två. Ingen av oss kan över huvud taget hålla en blomma vid liv, hur vi än försöker! Inte min syster heller för den delen. Hon har på senaste tjatat en massa om att hon ska/har införskaffat en orkidé, och idag fick jag veta att den dött. Väldigt inte oväntat, väldigt tråkigt, men samtidigt fullkomligt hysteriskt roligt. Jag har ju som sagt dödat mer än en krukväxt i mina dagar, och hemma i Piteå står det mest plastblommor i fönstren. Vi känner till våra brister i alla fall, det kan ingen säga något om. Nåja. Vad jag skulle komma fram till var egentligen en av Fru Lundqvist lösningar på problemet. En dag när jag kom hem stod nämligen en kruka på bordet på vår altan, och i den en ananas. Jepp, ni läste rätt. Förstå hon tyckte hon var smart när hon kom på att det inte är det lättaste att döda en ananas bara sådär och att den faktiskt ser rätt blommig ut när frukten är gömd i en kruka. Smart mamsen! Lite tragiskt bara att vi är i extas de gånger vi kan få en blomma att leva längre än en frukt? Nåja, en ananas är väl bättre än en fisk i krukan antar jag?

Källsortering?

Eftersom jag har sjukliga mängder saker att göra för tillfället, tänkte jag att det skulle vara en bra idé att sätta sig här och återanvända några gamla tankar.

Jag flyttade ju till Göteborg i augusti 2007. Lite av ett uppköp från tidigare platser jag bott på om man säger så. Jag menar, face it, hur mycket jag än tycker om Piteå så är det inte precis någon slags mittpunkt för spännande grejer. Man får hitta på sätt att roa sig själv! Sista sommaren tillbringade jag i en stol framför en dator på ett säkerhetsföretag och kollade övervakningsskärmar halva nätterna. Man hinner fundera på rätt många saker sådana gånger? Existentiella frågor för det mesta.. Positiv sak med stan är dock att det där spårvagnspåhittet aldrig hittade sig till Piteå, för då hade jag fått problem.. Det där med lokalsinne har aldrig riktigt varit min grej om man säger så. (Boden, Piteå, Luleå. Same shit different name?!) Nej, jag är nöjd med min flytt, fast jag måste medge medge att jag var rätt skeptiskt där de första dagarna i Göteborg. Händelselösa 1,5 år har jag inte haft i alla fall, och stan verkar ju gilla mig! Det är en bra sak.

Nu ska jag återgå till nutiden och ta tag i mitt liv. Ica Focus - here I come!

Min mystic 8 ball

Vad roligt, jag fick ju faktiskt den i julklapp! Sjukt nöjd.

Det här med att vara lat

Jag är en sån där hopplöst lat typ , och det värsta är att min lathet alltid bara gör allting så mycket sämre och jobbigare för mig. Jag är till exempel alltid alldeles för lat för att sätta på mig mina handskar på väg till skolan - fastän jag håller dem i handen. Någonstans vid A-dammen (dvs sisådär tio meter från ingången) brukar jag dock komma till sans och få på mig de jävla vantarna, men då är det ju liksom redan alldeles försent?

Nästa sak gäller städning. 19.5 kvm blir stökigt väldigt, väldigt fort. Väldigt fort. Ungefär lika fort som det går att städa upp på 19.5 kvm alltså, dvs jättefort. Ändå lyckas jag alltid låta det bli stökigt som satan innan jag får något sjukt crave efter någon slags renhet och börjar städa. När jag sedan städar så blir jag till det närmaste manisk och lämnar inte en endaste liten yta ostädad. Mellanting, någon?

För att inte tala om när jag ska studera. Det är inte svårt att göra saker i tid, men på något sätt (oftast för att på något vänster jävlas med mig själv) skjuter jag ändå upp allt till sista sekund. Bara för att se om jag kan? Skönt att jag i alla fall inte är ensam om just den här punkten.

Sista exemplet rör det faktum att jag är tidsoptimist i alla situationer. Eller, egentligen är jag nog tidspessimist? Jag vet exempelvis att det tar tio minuter att gå till skolan, därför har jag alltid planer på att gå just tio minuter innan jag börjar. Tyvärr vet jag också att jag är en kroniskt sen människa och att jag är en hejare på mellantider (dvs den tid det tar att ta på sig skorna, hämta lunchen i kylen, låsa dörren, glömma släcka lyset, gå upp för trappan, glömma vantarna, gå tillbaka, etc). Alltså vet jag att det tar minst tio minuter längre för att att "gå till skolan" än vad jag försöker övertala mig själv att det gör, ändå vägrar jag anpassa mig. Vägrar göra mig iordning i tid så att jag faktiskt hinner i tid till första föreläsningen någon dag! Slutar med att jag alltid ägnar första tjugo minuterna åt att försöka anteckna ikapp det som sagts på de tio minuter jag missade för att jag sen, och på så sätt missa de tjugo minuter av föreläsningn då jag bara försöker sksriva ikapp. Självklart har jag aldrig suttit över på någon rast för att ta igen förlorad tid, för det är ju bara dumt. Hm. Kanske ska ta och börja använda min finfina klocka igen? Vem vet, det kanske löser problemet.

Jag är hopplös på klyftiga rubriker

Idag kommer Malin och förklaras härmed vinnare av titeln Första-vännen-som-kommer-hit-bara-för-att-hälsa-på-mig. Lite spontant sådär då idén kom via ett sms för två dagar jag fick veta första igår att det blir av, men det blir ju så mycket roligare så! Nu landar hon i stan på 3h 40 min och innan dess ska jag hinna äta, städa, sova, träna, duscha.
- Man skulle kunna säga att jag är stressad.

Tack Wilhelm!

Lösningen på mitt utbåtsproblem - Jag ber till högre makter om svar! Med andra ord är mitt nästa mission att haffa Steffen Häggström (mannen, myten, legenden) och se till att krångla en lösning på problemet ur honom. Saken är biff, som man brukar säga! (Ingen aning varför, men det låter tufft i alla fall)

Nöjd.

Och så till dagens frågeställning.

Jag såg Independence Day igår. Eller tja "såg", har börjar bli alldeles på tok för lik min mor på senaste känner jag - och då menar jag inte på utseendet. Hursomhelst väckte filmen några självklara frågor hos mig, och nu talar jag inte om de gamla vanliga.

- Finns det liv i rymden? Är vi de enda intelligenta varelserna i universum? Vilken kom först, hönan eller ägget? -

Nejdå. Frågan jag ställde mig har att göra med rymdskeppen i filmen och hur i helvete de kan flyga?! Det är tunga grejer vi snackar om, både stora och tunga. Metallmonster som svävar alldeles ovan hustaken, både tyst och sakta. Så hur gör de? Luftströmmar? Nej, det skulle ha märkts. Inga propeller eller motorer så långt ögat kan nå heller. Med andra ord fullkomligt orealistiskt.

Okej. Jag är medveten att filmen som helhet inte är särskilt realistisk, men märk väl att det inte är många som kommenterar just denna orealisitet (finns det något som heter så? Nu gör det). Folk verkar helst fortsätta diskutera utomjordingars existens vs. icke-existens och välja att förbise det faktum att metallklumpar fulla av utomjordingar faktiskt inte kan sväva. Hur kommer det sig?

Frågan jag ställde mig igår var alltså "hur i helvete flyger rymdskeppen?!". Frågan jag ställer mig idag är "hur i helvete kommer det sig att ingen reagerar på det faktum att de gör?!"

--

Bara på tal om släktskap.

Det finns två sidor av allt

Den positiva?
Jag behöver åtminstone inte oroa mig för att min blomma ska fälla mer blad.

Den negativa.
Min blomma har inga blad kvar..

En äckliga gubbe

Jag skrev just ett inlägg om äckliga gubbar, men jag visste inte riktigt hur jag skulle få till det bra utan att det skulle misstolkas? Kan i alla fall summera att dagens äckliga gubbar definitivt är de där creepy kostymnissarna som är på tok för närgångna snarare än de där alla barn var rädd för när man var liten.

Exempel:
Var ute och gick med en vän i höstas när en bil (fin bil) kommer körandes emot oss. Föraren - en äldre man i kavaj, skjorta och slips - stannar, öppnar rutan, lägger lite nonchalant ut armbågen och frågar "Vill ni ha skjuts tjejer?" Ni vet på det där sliskiga sättet? Där har vi definitionen på dagens äckliga gubbe.

Visst ja

Jag kom på hur en symaskin fungerar! Till slut.

Jag förstår inte

Säg mig, vad är egentligen poängen med att bo på 19,5 kvm om man ändå lyckas tappa bort precis allt på detta lilla område?! Hopplöst. Men jag hittade i alla fall igen mina vinterkläder till slut.

!nafaV

Min telefon har blivit knäpp! Från en sekund till en annan bestämde sig displayen att den skulle bli spegelvänd, så nu ser den helkonstig ut. Allt från att skriva meddelanden till att ringa ett samtal blir plötsligt mycket svårare när man måste komma på hur ord och namn ser ut baklänges och åt fel håll.. Undrar vad som hänt egentligen? Blev såklart barnsligt exalterad först och tänkte dra fram telefonen för att ta ett kort på skärmen, men det inser ni nog att det inte var det lättaste. Ni får helt enkelt inte se hur knäppt det ser ut! Så går det när man inte äger någon kamera. Nu ska jag bara hålla tummarna för att det inte håller i sig. Har en vag känsla av att spegelskrift kan bli rätt jobbigt i längden..

gnijT

Dagens slutsats

Har för många skor och för lite plats. Inte rum för en till skohylla.
Har för få hyllor i min garderob, men får inte plats med en byrå.
Har ingenstans alls att hänga mina jackor/väskor, inte något mer utrymme för krokar.
Får inte plats med all min mat i varken skafferi, kyl eller frys. Rymmer inte köksredskapen någonstans och couscous, skruvdragare och mixerstav får samsas om platsen i garderoben med mina klänningar.
Har te på skrivbordet och en burk surströmming i bokhyllan. Inflammationsdämpande, penicillin, voltaren, ibumetin, ipren, tandinfektionstjosan och plåster hyllorna fulla i mitt badrum. Allt annat i handfatet. En vacklande tung hylla i duschen och schampo på golvet. Skolböcker under sängen, mössor, halsdukar och sjalar upp till taket i hallen. En fåtölj, en stol, en säng, ett bord, två resväskor, några kartonger, kläder jag inte använder och en massa annat skräp i mitt halvmeter breda förråd.

Märk väl att jag lämnade Piteå för ett och ett halvt år sedan med två resväskor. Någon mer som tror att jag behöver en större lägenhet?!

- Jo, sen har jag såklart inte öppnat mina ekonomiböcker än.

But why?

Alldeles för många nollor bakom slutsumman på kvittot och alldeles för många siffrors nedgång på mitt sparkonto. Det är dagens resultat av en dag på stan - I Piteå! Vem kunde tro det? Jag måste vara den enda människan i världen som åker från Göteborg till Piteå för att shoppa.. Suck.

och en till

.. Har ni förresten tänkt på att gamla människor säger att de ska 'titta på nätet', medan unga människor 'kollar upp det på internet'? Undrar om det beror på samma sak som det faktum att min mor alltid vill ha svensk undertext när hon ser film och jag hellre har engelsk? På tal om det, fast egentligen något helt annat, så är svenska översättningar i allmänhet ofta rätt skumma. Varför lades det till exempel till ett "Sagan om.." framför den engelska titeln på alla Tolkiens böcker i den svenska översättningen? För att inte tala om alla filmer om "Tjejen som..", som egentligen heter något helt annat på engelska? Fast det värsta är nog ändå filmer med engelsk titel som i den svenska versionen har fått byta titel - till en annan på engelska! Vad hände där?! Nej, nu blir jag sådär upprörd över oväsentligheter igen. Jag får ta upp funderingarna en annan dag.

---
Dagens orättvisa:
Min mamma har en iPod touch 32 GB. Jag har en iPod nano 4 GB och trasiga lurar. Var är rättvisan i denna värld..?

Dagens slutsats:
Imorgon beställer jag en ny.

Jag har tänkt på en sak..

Egentligen på en massa saker, i brist på annat eftersom jag är hemma i Piteå för tillfället, men det hör inte till saken. Till saken hör ubåtar! Såg nämligen en film för ett tag sedan där en del av en ubåt fylldes till bredden med vatten för att sedan stängas av med ett tätt lock. Detta skapade såklart ordentliga bekymmer för besättningen, men eftersom det är en äventyrsfilm vi pratar om kom självklart en filmhjälte och räddade situationen. Han satte igång en pumpmanick som sög allt vatten ur båten, och det låter ju som en smart sak att göra, men funkar det så?!

Min fundering är; vad finns egentligen kvar i utrymmet när han är färdig? Är det fysiskt möjligt att göra så? Jag tycker att det inte borde finnas någon luft kvar där inne eftersom det tidigare var fyllt med vatten som nu försvunnit, men samtidigt kan det ju inte vara ett 'ingenting' därinne heller!? Nej. Antingen har jag tappat mitt logiska tänkande på grund av för lite hjärn-träning det här lovet, eller så lider jag av tillf'ällig sinnesförvirring. Jag förstår inte.

Hjälp?