Det här med att vara lat

Jag är en sån där hopplöst lat typ , och det värsta är att min lathet alltid bara gör allting så mycket sämre och jobbigare för mig. Jag är till exempel alltid alldeles för lat för att sätta på mig mina handskar på väg till skolan - fastän jag håller dem i handen. Någonstans vid A-dammen (dvs sisådär tio meter från ingången) brukar jag dock komma till sans och få på mig de jävla vantarna, men då är det ju liksom redan alldeles försent?

Nästa sak gäller städning. 19.5 kvm blir stökigt väldigt, väldigt fort. Väldigt fort. Ungefär lika fort som det går att städa upp på 19.5 kvm alltså, dvs jättefort. Ändå lyckas jag alltid låta det bli stökigt som satan innan jag får något sjukt crave efter någon slags renhet och börjar städa. När jag sedan städar så blir jag till det närmaste manisk och lämnar inte en endaste liten yta ostädad. Mellanting, någon?

För att inte tala om när jag ska studera. Det är inte svårt att göra saker i tid, men på något sätt (oftast för att på något vänster jävlas med mig själv) skjuter jag ändå upp allt till sista sekund. Bara för att se om jag kan? Skönt att jag i alla fall inte är ensam om just den här punkten.

Sista exemplet rör det faktum att jag är tidsoptimist i alla situationer. Eller, egentligen är jag nog tidspessimist? Jag vet exempelvis att det tar tio minuter att gå till skolan, därför har jag alltid planer på att gå just tio minuter innan jag börjar. Tyvärr vet jag också att jag är en kroniskt sen människa och att jag är en hejare på mellantider (dvs den tid det tar att ta på sig skorna, hämta lunchen i kylen, låsa dörren, glömma släcka lyset, gå upp för trappan, glömma vantarna, gå tillbaka, etc). Alltså vet jag att det tar minst tio minuter längre för att att "gå till skolan" än vad jag försöker övertala mig själv att det gör, ändå vägrar jag anpassa mig. Vägrar göra mig iordning i tid så att jag faktiskt hinner i tid till första föreläsningen någon dag! Slutar med att jag alltid ägnar första tjugo minuterna åt att försöka anteckna ikapp det som sagts på de tio minuter jag missade för att jag sen, och på så sätt missa de tjugo minuter av föreläsningn då jag bara försöker sksriva ikapp. Självklart har jag aldrig suttit över på någon rast för att ta igen förlorad tid, för det är ju bara dumt. Hm. Kanske ska ta och börja använda min finfina klocka igen? Vem vet, det kanske löser problemet.