Det här med sanndrömmar..

Jag fick ett sms av min syster idag. Utdrag::

"Jag drömde att jag splattermördade dig inatt, väldigt detaljerat. FÖRLÅT!"

Någon som har lust att säga hur jag ska tolka det?! Hålla mig undan syrsan känns ju inte så jätteroligt, men det faktum att den mer detaljerade beskrivningen jag fick av henne lite senare innehöll saker som "sen gröpte någon ur dina inälvor med en plastspade" och att hon, som hon sa, var fullt medveten om sina handlingar hela tiden, gör mig lite orolig faktiskt. Kanske får ta och börja se mig om över axeln den dagen jag hör att systrami fått tag i ett svärd helt enkelt, då det tydligen var det vapen hon använt för att mörda mig med.

Annars då? Jotack, jag har just rensat upp i mitt rum så ordentligt att jag inte lär hitta igen alla saker sen när det väl är ommålat och klart härinne. Skrivaren står i garderoben bland min skosamling och skrivbordslampan är inslängd i en annan garderob tillsammans med min tvätt. Wish me luck, jag kommer att ha hälften av grejerna borta när det är dags att plocka fram igen. På måndag bär det av i alla fall, fast SGS ringde i och för sig imorse halv åtta och talade in ett meddelande där de berättade att de minsann skulle komma och måla idag vid niotiden. Håller tummarna för att de fattade att de var 3 dagar för tidiga och inte upptäckte sitt misstag genom att kliva in genom min dörr. Skulle vara rätt tråkigt för i sådana fall låg jag och snarkade just i den stunden.

Hursomhelst! De vänliga själar som känner för att hjälpa en stackars Stina i nöd kan få komma förbi någon dag och hjälpa mig panga upp något på väggarna. Eller i fönstrena? Jag är i stort behov utav att få upp mina rullgardiner alltså..

Back in business!

Nu är jag tillbaka i Göteborg igen, and guess what?! Här är snö! Det trodde ni inte. Det trodde faktiskt inte jag heller och jag måste faktiskt erkänna att det nästan varit skönt om våren hade kommit istället. Har ändå fått min beskärda del snöhögar nu under min hemhemmavistelse, sjukt nöjd.

Insåg idag att det är en bit mellan Piteå och Göteborg, och framförallt att det är rätt jobbigt att resa mellan städerna barasådär. Även om man flyger så skiljer det ändå 7 timmar mellan att man lämnar sitt hus i norr och att man landat här i sitt hem i Göteborg. På det är det allt som allt fem transportmedelsbyten. Sex om man räknar en promenad som ett byte! Tungt också det faktum att flygbussen kör förbi korsvägen och man riktigt känner hur nära man är sitt lilla rum, men samtidigt inser det omöjliga i att bära två väskor uppför en evighetstrappa. Fast det är väl i och för sig inget att klaga på om man ser till alternativen - 18 h tågresa känns inte sådär superlockande..

Men nu ska jag sluta gnälla, imorgon är det fredag!

01:25

Vad är det egentligen med klockslaget 01:25? Fattar inte alls varför, men det är det klockslag som jag stöter på oftast och med oftast menar jag ofta. Mest hela tiden faktiskt? Om det inte handlar om att jag ser det på min dator/telefon så står det skrivet i taket (har en sådan väckarklocka som lyser i taket) eller så skickar någon vänlig själ mig ett sms eller ringer just denna tidpunkt. Sjukt skumt, eller egentligen inte för förmodligen inbillar jag mig bara att jag ser dessa siffror oftare än andra, men ändå. Känns sjukt skumt i alla fall.

Ett påsklov

Första veckan hemma gick sjukt sakta men den andra har bokstavligen flugit iväg! Snart är jag tillbaka i Göteborg igen och till ett snöigt sådant dessutom. Oväntat! Fast blir det som det brukar så försvinner såklart snön lagom till på torsdag.. Tur att jag fått min beskärda del snö här hemma! Jag har några "tio-i-topp", som i och för sig inte är tio saker, från min hemmavistelse.

1.
Snööö! Högar av snö! Flingor av snö! Snö vart man än ser och vart man än går!

2.
Dialog mellan farmor och Lisa på tal om att farmor vill ha "nåt nytt i sitt liv!"
L: Men du vill inte gå med i någon sådan förening då..?
F: HAHAHA! (gapskratt) Förening?! Nejnej, sånt är ju för gammeltanter!!
- Här ska dock tilläggas att farmor bara behöver öppna käften för att man ska få sig ett citat värt nämnas. Satan vilken lustig tant jag har till farmor alltså.

3:
Hannas bil - och Hanna för den delen! Inte många lyckas köra genom Piteå bara för att när man kommer fram märka att man kört med sin cykelnyckel hela vägen. Och sedan testa husnyckeln och köra lika bra. Och sedan dra ut nyckeln och fortsätta köra med nyckelknippan i handen.

4:
Kommentar av min mor på tal om ingenting.
M: .. Alltså jag har hört att det ska bli olagligt det här med fildelning..

5:
Backmans mitt-i-natten-samtal/morgonsamtal i fyllan och villan! Man kan inte ens tycka illa om honom en tisdagsmorgon klockan 05:30, bra jobbat!

6:
En halvtimmes kö till Pentryt på påskafton! (Man behöver nog vara Pitebo för att förstå det hysteriskt roliga i det här) Men vad ska man göra när det finns tre uteställen och två av dem är ointagliga?

7:
Lisa och Svens våffelbak idag! Inte lätt att bli gladare än efter en våffel-surprise!

Askul att träffa (nästan) alla igen, det gör vi om någon gång! En omgång palt har jag lyckats med också, not bad at all. Men nu kommer jag inte ihåg nåt med och är på tok för trött i hjärnan för det här.

Tjing tjong!

Snö och snö, snöa

Alltså satan vad jag älskar snö!! Hur ska jag någonsin kunna överleva utan dessa vintrar? Det finns knappt bättre än när solen skiner, 0+ grader ute och vitt överallt. Högar med snö, var man än tittar plogkanter vid vägen. Ut och gå med mössa och vantar, kalla kinder. Göteborg är en fin stad men inte mycket slår mitt hemhem när det kommer till riktiga vintrar. Jag kommer alltid vilja ha en årstid med snö i dirivor men jag kommer inte vilja bo häruppe resten av mitt liv. Vad ska jag göra?

--
(Jo, ett litet ps på hur fruktansvärt fult ordet "snö" är när man skrivit det alltför många gånger på kort tid. Usch. Snö, snö, snö.)

Klipp, klipp, klipp

-Jag bryr mig verkligen inte om mitt hår.

Så skulle jag kunna säga i alla fall, fast någonstans så skulle det faktiskt vara en lögn. Sanningen är att jag inte bryr mig om hur det ser ut egentligen; "snyggt", "coolt", roligt, vanligt eller bara konstigt. Spelar ingen roll! Allt jag vill är att det ska se annorlunda ut från gång till gång. Jag blir som alltid så less, jag vill se nya saker! Sanningen att säga så handlar det väl lite om att jag inte har särskilt stor lust att betala sisådär 1200 kr fem gånger per år för något som inte ens syns? Nej, synas ska det göra och ordentligt ska det vara, därför har jag hittat upp min favoritfrisör och henne har jag banne mig inte tänkt lämna i första taget! Hon är alltså tjejen som under de senaste 3.5 åren lyckats klippa/färga mitt hår med i snitt 2-3 månaders mellanrum och aldrig gjort en frisyr lik en annan. Jag gillar det!

Jag har faktiskt en anledning till att jag skrev hela det där stycket ovan också. Nämligen så att jag klippte av mig mitt hår idag! Har haft kort hår tidigare, men har som alltid sagt att jag måste ha riktigt kort någon gång. Ok, det är inte riktigt, riktigt kort nu, men på vissa ställen är det banne mig inte långt i alla fall! Hursomhelst. Kortkort, svart samt grönt hår är nog bland det enda jag inte inte testat än så det var väl dags. (Dock inte alla samtidigt). Roligt är att Sofia faktiskt frågade mig när vi började om jag hde tänkt mig något speciellt varav jag svarar "Njä, kanske inte vill klippa så kort idag". Hon lyckas missa det där lilla ordet inte och utbrister "Vill du det??" med en överlycklig min. Vem är jag att säga nej i den situationen?! Jag svarar helt enkelt "Tjaa, okejdå!" sen var det klippt.

--
Fast jag gör lite ändring här på en gång tror jag. Mitt hår brukar liksom bli som det blir efter ett tag hursomhelst = samma "som vanligt". Det är i alla fall så jag upplever det? Kanske därför jag blir uttråkad så fort också. Här kommer smakprov hursomhelst. (Visst är det bra att jag kapat huvudena på de flesta också? I know)

Det där såg ju för övrigt inte alls så spännande ut. Jag är inte så duktig på att vara med på kort!

Tom i hjärnan

Nej. Tre försök till start på ett nytt inlägg men av vett att säga. Slut på inspiration! Min hjärna verkligen bara självdör så fort jag lämnar skolan, det är helt galet. Hälsade på min syster i uppsala för ett tag sedan och fann mig själv på väg att somna mitt i restaurangen klockan åtta. Då är det ju bara sjukt..

Imorgon ska jag klippa mig, det gör mig glad. Kanske till och med hinner med en vända på stan för en gångs skull! (sjukt roligt bara det faktum att jag bor i Göteborg men kommer hem till Piteå för att handla. Jag har verkligen inte mycket tid därborta!) Nu är det bara att hålla tummarna för att mitt visa-kort vill vara min kompis imorgon, annars kan det bli problem i paradiset när jag ska betala för mig.. Men det är morgondagens problem! Nu ska jag lägga mig och sova bort ännu en natt. Se en film!

Tjing tjong!

Förvirrat

Man skulle väl kunna säga att min normaltillstånd skulle kunna beskrivas som hyffsat förvirrad. Det skulle nog stämma ganska bra sådär i allmänhet tror jag? Frågan är hur jag då ska förklara mitt tillstånd just nu. Denna tentavecka har verkligen mördat min hjärna och ändå är vi bara inne på dag tre! Dåligt, dåligt.. Några exempel på lyckade saker jag gjort:

• Jag och två vänner från Piteå handlade sushi på stan för att ta hem och äta hos dem i Högsbo. Jag hoppar av på Chalmers och sisådär 5 steg utanför bussen inser jag att jag håller sushin, som mina vänner skulle ta med sig, i min högra hand. Springer tillbaka, lyckas öppna bussdörren, lämnar av sushin och försöker ta mig ut igen. Icket! Bussen kör iväg och jag måste gå från nästa hållplats.
• Samma kväll ska jag gå från mig till Chalmers för att hoppa på bussen igen. Efter nästan tio minuters gång i nerförsbacke inser jag att jag glömt min alkohol hemma. Redan sen som jag är måste jag springa uppför backen igen och sedan tillbaka till hållplatsen där jag möts av ett vackert "buss 16 - 23 minuter". Bara att sitta fint och vänta då.. Det här med kollektivtrafik är verkligen inte min grej alltså.
• Skulle och träna häromdagen men väl inne på fysiken inåg jag att jag tappat bort min plånbok! Får träna i alla fall och springer sedan till skolan för att leta upp den, men väl framme inser jag att jag inte kommer in i skolan eftersom mitt passerkort ligger i den borttappade börsen. Typiskt. Lyckas dock bli insläppt efter ett tag och springer sedan ner till Verum för att leta. Där möts jag av mina matteböcker som jag uppenbarligen glömt tidigare på dagen (tur eftersom det är tentavecka och jag skulle hem och läsa). Stoppar ner böckerna i väskan och inser då att min plånbok inte alls är borttappad - den ligger i väskan! Glad och lycklig springer jag därifrån bara för att en kvart senare inse att jag glömt mina vantar kvar i skolan när jag letade plånboken..

Typ några saker så. Äsch, det är faktiskt asjobbigt när man märker att man helt tappat kollen.
Nej. Klockan är alldeles för mycket nu och jag ska upp tidigt imorgon! Godnatt!

Jag vill, jag kan, jag ska!

Jag tycker verkligen inte om att prata inför folk. Eller egentligen är inte problemet att jag inte tycker om det utan snarare att någon del av min hjärna har fått för sig att jag inte ska kunna. Alla som känner mig det minsta vet att jag snarare har för svårt för att hålla tyst än att hålla låda (vilket jag för övrigt alldeles nyss fick veta att det betydde att man pratade. Trodde det var när man inte pratade alls. Typ, stänga in pratet i lådan eller nåt?) i vanliga fall, men när jag ställer mig inför en folksamling så börjar mitt hjärta slå i hundranittio vilket i sin tur gör den där lite detaljer med att andas en aning klurig. Slutar allt som oftast med att jag står där inför alla och hyverventilerar, utan att få ut ett ord mellan andetagen. Jobbigt. Fast nu ska jag inte gnälla faktiskt. Jag blir så arg på mig själv när jag inte kan saker så då tvingar jag mig själv att göra det istället! Skitsmart. Jag överlever faktiskt en redovisning nuförtiden. Med andra ord så ska jag sluta sitta här och komma på vad det egentligen är jag ska säga imorgon klockan 0840. Usch!
---

Och till morami! "Jag vill, jag kan, jag ska!" - visst?!

Ludd, ludd och ludd.. - en ensam dag

Säg mig, är det inte så att luddiga tröjor ska sluta ludda när man tvättar dem? Det har jag för mig. Det är fel. Tokjävla fel faktiskt! Jag fick en kofta av min kära mor när jag var hemhemma häromsistens och den var fin så jag använde den. (Annat hade ju varit dumt.) Men så blev den såklart smutsig och jag slängde den i tvätten. Imorse kom jag på att jag skulle använda tröjan igen så jag satte på mig den och gick ut genom dörren. Förstår ni vilken chock jag fick när jag kom till skolan och halva koftan hade luddat fast sig på tröjan under?! Seriöst, halva dess volym måste ha försvunnit på de tio minuterna det tar att gå mellan mig och skolan. Sick. Folk med mörka kläder har inte vågat röra mig på hela dagen av rädsla för att bli nedluddade (vilket i sig var en jävla miss då vi fick stå och vänta 45 minuter utanför ett namnsdagskalas = snorkallt..). Nu tror ni säkert att jag överdriver här, men det gör jag faktiskt inte! Det har flugit ludd om mig hela dagen. ... . Åh, tror inte inte att jag överdriver så lär ni ju tycka jag är knäpp i alla fall. Jag har ändå lyckats klämma in 22 rader i det här inlägget som bara handlar om ludd..

Bra jobbat Stina. Igen.

Hur man vet att man är för trött i hjärnan

Satt nyss och knåpade ihop ett fint litet mail å SNOKs vägnar. Lite info, lite inbjudning och så en bifogad adresslista.
- Trodde jag! Varför är jag ens förvånad att jag, efter att ha bett alla titta igenom den bifogade listan, helt glömt av att lägga in den i mailet! Ja, hursomhelst. Jag gör såklart om mailet och skriver in en liten ursäkt för att jag glömt bifoga filen, sen så mailar jag iväg skiten igen. Tio minuter senare inser jag - Jag har för helvete glömt bifoga listan igen! Sjukt, sjukt, sjukt typiskt mig och alla får plötsligt tre likadana mail i sin inkorg, varav två har ordentliga ursäkter för min förvirrighet. Kanske dags att skärpa sig? Kanske dags att sova..? Till råga på allt tittar jag på klockan där vid tio i åtta och inser att jag har tio minuter på mig att stänga ner allt, hämta saker och ta mig till fysiken för mitt planerade yoga-pass. Typiskt. Jag tar igen den imorgon istället.

Oj!

"Hej" på brasilianska är "oi". Det är lite lustigt tycker jag, särskilt när man är i Brasilien och hälsar på. Eftersom jag är en sådan där typ som har en förmåga att tappa saker/göra bort mig/glömma etc så måste brasilianarna ha tyckt att jag var en väldans trevlig typ som gick omkring och hälsade på allt och alla hela tiden.