.. och det elakaste är att det går att ta på sig saker trots gipsad hand, men det är satans omöjligt att ta av sig!

Då var man där igen

Jaha, då var man gipsad för andra gången i sitt liv då. Samma arm som är drabbad igen också! Sjuka är att mina skador båda gångerna bara varit skumma, och jag har mest varit förvånad när jag kommit ut från akuten med gipsad arm? Första gången gipsades på grund av en infektion i huden och armbågsleden samt en eventuell blodförgiftning. Normalt? Nej, men det var tydligen viktigt att jag inte använde armen alls i alla fall.. Den gången fick gipset sitta på en dag innan det togs bort och ersattes med en mitella, denna gång börjar jag med två veckor och hoppas att det räcker.. Lyckades med konststycket att skjuta en regel mot min hand med hjälp av klingan på en kap vilket resulterade i en möjlig fraktur på båtbenet (kroppens mest svårläkta ben för de som undrar). Om inget är av behöver gipset bara sitta på i två veckor, om inte väntar sisådär 13 veckor med stel arm. Jobbigt värre..

Nä, nu börjar det bli jobbigt att skriva. Siija dudes!

Inget ont som inte för något gott med sig!

I sommar jobbar jag på Lundqvist Trävaru AB. Spikpistolar mest ihop väggblock och grejer, och jag tycker det går finfint! Ser sjukt cool ut i min snickarbyxor och håret fullt av spån, det måste jag säga i alla fall. Smälter in som vilken snickare som helst är min åsikt, fast jag har fått en känsla av att alla inte är beredda att hålla med om just den saken. Trodde faktiskt inte att folk fortfarande levde på forntiden i tanken, men i den här branschen verkar vara klyschornas värld alltså, och jag brukar skratta lite åt det hela i smyg när ingen ser. Kommentarer som:

"Men.. Du är ju duktig på att spika!"

och

"Ska jag ta ett kort på dig?? Så kan du skicka det till folk och visa att du bygger saker!!"

hör man mest dagligen faktiskt, men roligaste kommentaren kom ändå i förrgår. En man i sina bästa år studerade mig in action ett tag medan hans sällskap diskuterade olika väggar och utbrast så snart de tystnat:

"Ja, jag har då aldrig innan sett en dam som spikar!"

!!!!! Ärligt talat, jag fick ju hålla mig för skratt. Vet inte riktigt vad som gjorde mig mest chockad; det faktum att han var så förvånad att se mig med hammaren i högsta hugg eller att jag numer tydligen är bäst betitlad dam?

--
Att jag kommer från Piteå kommer ingen missa när jag kommer tillbaka till Göteborg igen i alla fall. Tillsammans med majoritet av grabbar, plåtmatlådor och värmeskåp, snusare och halvnakna damer på väggarna i fikarummet, är ju liksom dialekt en sak som hör till hela klyschgrejen, och jag verkar suga åt mig som en svamp för tillfället. Typiskt.

Två saker

1. Har just promenerat i en timma på asfalt i 50/50 klackar och barfota. Hur dum får man vara? Har blåsor på foten, under foten, på sidan av foten. Inte dagens smartaste drag inte.

2. Undrar hur många småflugor/knott som dör varenda år genom drunkning i cyklistmänniskors ögon? Lovar jag tog livet av minst fem på min korta bit från stan bara nu ikväll.

Nu - sova!

Från en sak till en annan

Promenerade förbi kyrkogården för någon dag sedan. Samma kyrkogård där jag för 9 år sedan såg en alldeles för ung tjej på väg att sänkas ner i marken. Då, alldeles i utkanten med bara gräs och gräs bortanför. Nu var plötsligt gräsmattan bytt mot rad efter rad av nya stenar, nya gravar. Ett hav av växande död där tidigare grönt gräs vuxit. Det tog inte slut! Det tar aldrig slut.. Till och med påbörjade rader, nya platser redo för nästa gravsten och nästa kista och nästa kropp.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med kyrkogårdar med kvadratmeter efter kvadratmeter med döda människor i jorden. Är det bästa sättet sörja och visa respekt till de som dött? Gräva ned dem. Jag tror på gravstenen, och på att minnas. En plats att gå till där man kan känna närhet. En punkt dit man kan koncentrera sin sorg på något sätt? Men jag tror inte på det där havet av döda människor under jorden. Kanske för att jag alltid lyckas se alla de där kistorna under jorden när jag tittar ut över en kyrkogård? För att jag vet att när ingen närstående finns längre så kommer gravarna att försvinna, och göra ny plats för andra. Annars skulle kyrkogården snart ta över staden i den takt jag faktiskt sett den växa. Och jag vet inte om jag tycker att det är mer hemskt än tanken på att de ligger där, allihop, från första början.

Hur ska jag börja det här nu då?

Små, små människor med alldeles för stora egon, sånt kan verkligen irritera mig. Eller det är nog snarare dessa människors förmåga att inte se sina handlingar utan istället titta så mycket inåt, i dem själva och hur de framstår utåt för andra, att de ser förbi allt runt omkring dem. Den där tanken om vinst som alltid svävar ovanför deras huvuden för att de någonstans inser att de är så mycket mindre än vad de vill framstå som, och de inser att de omöjligen kan bli större än vad de är. En insikt som ökar på beteendet som för att övertäcka det faktum de just insett, kanske omedvetet, långt bak i deras medvetande. För de är små dessa människor. Och kommer alltid vara det. Små på grund av rädslan att söka sig utanför trygghetszonen, den lilla, lilla trygghetszonen, där de faktiskt kunnat inbilla sig att de är något. Är någon.
Stackars dem.

Gud vad jag är lättirriterad, men vissa saker gör mig bara less ibland. Trångsynthet och småstadssyndrom. Nu ska jag ge mig ut i min lilla, lilla värld, till mitt korta, korta löpspår och springa bort alla dumma, dumma tankar om dessa små, små människor och bara koncentrera mig på mig själv. Bra va?

Fruktsallad, någon?

Inatt drömde jag nåt i stil med en mardröm? Gick ut på att jag var ett äpple och att jag blev skalad, det vill säga väldigt knartpsykosaktigt.. Sjukt skum dröm alltså, men det sjukaste är att jag inte reflekterade själv över vad jag drömt förrän jag skulle berätta det hela för Julie när jag kom till skolan. (Hon berättade för övrigt då en historia om en kille som hade knarkat till sig övertygelsen att han var en apelsin. Hade tydligen dött av chock när vårdpersonalen skulle klä av honom för han trodde han blev skalad. - Med andra ord spädde hon på min knarkpsykosoro ytterligare!)

Weird hursomhelst. Ikväll blir det lyckliga tankar innan sängdags, inga mer skumma mardrömsfrukter för mig, tack.