268 trappsteg..

.. Från Eklandagatan och upp till mig.

- Sa ju att jag skulle räkna dem någon dag.

På tal om att vara seg..

Så. Ikväll. Ganska exakt ett år och 2 månader efter att jag köpte dem, sitter de nu uppe. Efter att ha legat där på golvet under fönstret hela denna tid så var det äntligen dags för dem att fylla sitt syfte. Inga fler ljusa morgnar, inga fler störande lisebergsljus i ögonen när man vaknar. Det tog sisådär en halvtimme men nu sitter de där, mina rullgardiner!

Tack för hjälpen Johanna, du är en ängel!

Up, up and away!

Om allt går vägen kommer jag dela min tid på sex helt olika platser under april månad. Minsta tiden i Göteborg. Låter finfint för mig.

Det finns en lösning på alla problem

Haha, läste just en väldigt gammal sak jag skrivit som handlade om min mor och blommor. Vi är som sagt av samma skrot och korn vi två. Ingen av oss kan över huvud taget hålla en blomma vid liv, hur vi än försöker! Inte min syster heller för den delen. Hon har på senaste tjatat en massa om att hon ska/har införskaffat en orkidé, och idag fick jag veta att den dött. Väldigt inte oväntat, väldigt tråkigt, men samtidigt fullkomligt hysteriskt roligt. Jag har ju som sagt dödat mer än en krukväxt i mina dagar, och hemma i Piteå står det mest plastblommor i fönstren. Vi känner till våra brister i alla fall, det kan ingen säga något om. Nåja. Vad jag skulle komma fram till var egentligen en av Fru Lundqvist lösningar på problemet. En dag när jag kom hem stod nämligen en kruka på bordet på vår altan, och i den en ananas. Jepp, ni läste rätt. Förstå hon tyckte hon var smart när hon kom på att det inte är det lättaste att döda en ananas bara sådär och att den faktiskt ser rätt blommig ut när frukten är gömd i en kruka. Smart mamsen! Lite tragiskt bara att vi är i extas de gånger vi kan få en blomma att leva längre än en frukt? Nåja, en ananas är väl bättre än en fisk i krukan antar jag?

Källsortering?

Eftersom jag har sjukliga mängder saker att göra för tillfället, tänkte jag att det skulle vara en bra idé att sätta sig här och återanvända några gamla tankar.

Jag flyttade ju till Göteborg i augusti 2007. Lite av ett uppköp från tidigare platser jag bott på om man säger så. Jag menar, face it, hur mycket jag än tycker om Piteå så är det inte precis någon slags mittpunkt för spännande grejer. Man får hitta på sätt att roa sig själv! Sista sommaren tillbringade jag i en stol framför en dator på ett säkerhetsföretag och kollade övervakningsskärmar halva nätterna. Man hinner fundera på rätt många saker sådana gånger? Existentiella frågor för det mesta.. Positiv sak med stan är dock att det där spårvagnspåhittet aldrig hittade sig till Piteå, för då hade jag fått problem.. Det där med lokalsinne har aldrig riktigt varit min grej om man säger så. (Boden, Piteå, Luleå. Same shit different name?!) Nej, jag är nöjd med min flytt, fast jag måste medge medge att jag var rätt skeptiskt där de första dagarna i Göteborg. Händelselösa 1,5 år har jag inte haft i alla fall, och stan verkar ju gilla mig! Det är en bra sak.

Nu ska jag återgå till nutiden och ta tag i mitt liv. Ica Focus - here I come!

Min mystic 8 ball

Vad roligt, jag fick ju faktiskt den i julklapp! Sjukt nöjd.

Det här med att vara lat

Jag är en sån där hopplöst lat typ , och det värsta är att min lathet alltid bara gör allting så mycket sämre och jobbigare för mig. Jag är till exempel alltid alldeles för lat för att sätta på mig mina handskar på väg till skolan - fastän jag håller dem i handen. Någonstans vid A-dammen (dvs sisådär tio meter från ingången) brukar jag dock komma till sans och få på mig de jävla vantarna, men då är det ju liksom redan alldeles försent?

Nästa sak gäller städning. 19.5 kvm blir stökigt väldigt, väldigt fort. Väldigt fort. Ungefär lika fort som det går att städa upp på 19.5 kvm alltså, dvs jättefort. Ändå lyckas jag alltid låta det bli stökigt som satan innan jag får något sjukt crave efter någon slags renhet och börjar städa. När jag sedan städar så blir jag till det närmaste manisk och lämnar inte en endaste liten yta ostädad. Mellanting, någon?

För att inte tala om när jag ska studera. Det är inte svårt att göra saker i tid, men på något sätt (oftast för att på något vänster jävlas med mig själv) skjuter jag ändå upp allt till sista sekund. Bara för att se om jag kan? Skönt att jag i alla fall inte är ensam om just den här punkten.

Sista exemplet rör det faktum att jag är tidsoptimist i alla situationer. Eller, egentligen är jag nog tidspessimist? Jag vet exempelvis att det tar tio minuter att gå till skolan, därför har jag alltid planer på att gå just tio minuter innan jag börjar. Tyvärr vet jag också att jag är en kroniskt sen människa och att jag är en hejare på mellantider (dvs den tid det tar att ta på sig skorna, hämta lunchen i kylen, låsa dörren, glömma släcka lyset, gå upp för trappan, glömma vantarna, gå tillbaka, etc). Alltså vet jag att det tar minst tio minuter längre för att att "gå till skolan" än vad jag försöker övertala mig själv att det gör, ändå vägrar jag anpassa mig. Vägrar göra mig iordning i tid så att jag faktiskt hinner i tid till första föreläsningen någon dag! Slutar med att jag alltid ägnar första tjugo minuterna åt att försöka anteckna ikapp det som sagts på de tio minuter jag missade för att jag sen, och på så sätt missa de tjugo minuter av föreläsningn då jag bara försöker sksriva ikapp. Självklart har jag aldrig suttit över på någon rast för att ta igen förlorad tid, för det är ju bara dumt. Hm. Kanske ska ta och börja använda min finfina klocka igen? Vem vet, det kanske löser problemet.