1. Har just promenerat i en timma på asfalt i 50/50 klackar och barfota. Hur dum får man vara? Har blåsor på foten, under foten, på sidan av foten. Inte dagens smartaste drag inte.
2. Undrar hur många småflugor/knott som dör varenda år genom drunkning i cyklistmänniskors ögon? Lovar jag tog livet av minst fem på min korta bit från stan bara nu ikväll.
Nu - sova!
Promenerade förbi kyrkogården för någon dag sedan. Samma kyrkogård där jag för 9 år sedan såg en alldeles för ung tjej på väg att sänkas ner i marken. Då, alldeles i utkanten med bara gräs och gräs bortanför. Nu var plötsligt gräsmattan bytt mot rad efter rad av nya stenar, nya gravar. Ett hav av växande död där tidigare grönt gräs vuxit. Det tog inte slut! Det tar aldrig slut.. Till och med påbörjade rader, nya platser redo för nästa gravsten och nästa kista och nästa kropp.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med kyrkogårdar med kvadratmeter efter kvadratmeter med döda människor i jorden. Är det bästa sättet sörja och visa respekt till de som dött? Gräva ned dem. Jag tror på gravstenen, och på att minnas. En plats att gå till där man kan känna närhet. En punkt dit man kan koncentrera sin sorg på något sätt? Men jag tror inte på det där havet av döda människor under jorden. Kanske för att jag alltid lyckas se alla de där kistorna under jorden när jag tittar ut över en kyrkogård? För att jag vet att när ingen närstående finns längre så kommer gravarna att försvinna, och göra ny plats för andra. Annars skulle kyrkogården snart ta över staden i den takt jag faktiskt sett den växa. Och jag vet inte om jag tycker att det är mer hemskt än tanken på att de ligger där, allihop, från första början.
Små, små människor med alldeles för stora egon, sånt kan verkligen irritera mig. Eller det är nog snarare dessa människors förmåga att inte se sina handlingar utan istället titta så mycket inåt, i dem själva och hur de framstår utåt för andra, att de ser förbi allt runt omkring dem. Den där tanken om vinst som alltid svävar ovanför deras huvuden för att de någonstans inser att de är så mycket mindre än vad de vill framstå som, och de inser att de omöjligen kan bli större än vad de är. En insikt som ökar på beteendet som för att övertäcka det faktum de just insett, kanske omedvetet, långt bak i deras medvetande. För de är små dessa människor. Och kommer alltid vara det. Små på grund av rädslan att söka sig utanför trygghetszonen, den lilla, lilla trygghetszonen, där de faktiskt kunnat inbilla sig att de är något. Är någon.
Stackars dem.
Gud vad jag är lättirriterad, men vissa saker gör mig bara less ibland. Trångsynthet och småstadssyndrom. Nu ska jag ge mig ut i min lilla, lilla värld, till mitt korta, korta löpspår och springa bort alla dumma, dumma tankar om dessa små, små människor och bara koncentrera mig på mig själv. Bra va?
