Hur ska jag börja det här nu då?

Små, små människor med alldeles för stora egon, sånt kan verkligen irritera mig. Eller det är nog snarare dessa människors förmåga att inte se sina handlingar utan istället titta så mycket inåt, i dem själva och hur de framstår utåt för andra, att de ser förbi allt runt omkring dem. Den där tanken om vinst som alltid svävar ovanför deras huvuden för att de någonstans inser att de är så mycket mindre än vad de vill framstå som, och de inser att de omöjligen kan bli större än vad de är. En insikt som ökar på beteendet som för att övertäcka det faktum de just insett, kanske omedvetet, långt bak i deras medvetande. För de är små dessa människor. Och kommer alltid vara det. Små på grund av rädslan att söka sig utanför trygghetszonen, den lilla, lilla trygghetszonen, där de faktiskt kunnat inbilla sig att de är något. Är någon.
Stackars dem.

Gud vad jag är lättirriterad, men vissa saker gör mig bara less ibland. Trångsynthet och småstadssyndrom. Nu ska jag ge mig ut i min lilla, lilla värld, till mitt korta, korta löpspår och springa bort alla dumma, dumma tankar om dessa små, små människor och bara koncentrera mig på mig själv. Bra va?