Från en sak till en annan

Promenerade förbi kyrkogården för någon dag sedan. Samma kyrkogård där jag för 9 år sedan såg en alldeles för ung tjej på väg att sänkas ner i marken. Då, alldeles i utkanten med bara gräs och gräs bortanför. Nu var plötsligt gräsmattan bytt mot rad efter rad av nya stenar, nya gravar. Ett hav av växande död där tidigare grönt gräs vuxit. Det tog inte slut! Det tar aldrig slut.. Till och med påbörjade rader, nya platser redo för nästa gravsten och nästa kista och nästa kropp.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med kyrkogårdar med kvadratmeter efter kvadratmeter med döda människor i jorden. Är det bästa sättet sörja och visa respekt till de som dött? Gräva ned dem. Jag tror på gravstenen, och på att minnas. En plats att gå till där man kan känna närhet. En punkt dit man kan koncentrera sin sorg på något sätt? Men jag tror inte på det där havet av döda människor under jorden. Kanske för att jag alltid lyckas se alla de där kistorna under jorden när jag tittar ut över en kyrkogård? För att jag vet att när ingen närstående finns längre så kommer gravarna att försvinna, och göra ny plats för andra. Annars skulle kyrkogården snart ta över staden i den takt jag faktiskt sett den växa. Och jag vet inte om jag tycker att det är mer hemskt än tanken på att de ligger där, allihop, från första början.