mina tankar på senaste

Vet inte vad jag ska säga egentligen. Har ingenting att göra och ingenting jag vill göra för tillfället. Mina böcker är slut och min ork också.

Den senaste veckan har varit konstig. Helt sjukt konstig, men nu är jag bara helt.. numb. Känner en fruktansvärt ilska och sorg, men framför allt besvikelse. Samtidigt känner jag ingenting alls. Kan inte ens relatera till det som hänt, det känns som så långt borta. Allt är plötsligt flera mil bort. Fascinerande hur man kan känna såhär absolut ingenting för något. Jag menar, visst slår den över mig, besvikelsen, men jag kan ändå sitta upp och ner och diskutera allt som hänt. Just nu delar jag även mig själv..
Mamma tittar på mig flera gånger om dagen och verkar förundras, gång på gång, över hur "stark" jag är som hon uttrycker det för att jag kan finna förståelse i andra människors beteende istället för ilska och gråt över min egen situation. Jag vet inte, jag ställer mig bara utanför. Objektivt tittar in men med den vetskapen jag har om vad som hänt i våra liv tidigare. Alla känslor bara rinner av mig. Jag tror det är mitt sätt att gå vidare.
Visst är jag ledsen, och jag kommer aldrig att förlåta det som gjorts mot mig, det får jag bara inte göra, men det är mot min natur att misstro andra människor. Att inte lita på andra och att inte kunna förlåta. Just nu är jag sjukt sårad, men det hjälper inte mig att förstöra någon annans liv. Tvärtom. Blir inte världen bättre om man hjälper varandra att ta sig vidare? Jag vill inte ljuga och jag kommer alltid försöka förstå varför människor gör som de gör, vare sig det är en god eller ond handling. Gör jag inte det skulle jag aldrig kunna leva, för jag lever mitt liv genom övertygelsen att människor faktiskt inte gör dumma saker med mening och att alla faktiskt känner ånger när de gjort något fel.
Det har på senaste tid visat sig att detta inte stämmer in på alla människor, men man måste ju fortsätta hoppas, visst?

Just nu känner jag en enorm misstro för så mycket i mitt liv, men jag låter mig gärna övertygas om att jag har fel. Det kommer att ta tid, men jag hoppas att ni kan övertyga mig ändå, att folk går att lita på och att godhet faktiskt räcker längst. Att människor gör vad de faktiskt vet är rätt sak att göra vare sig de vinner eller förlorar på det. Att vi alla vågar stampa ner foten och bryta upp från våra dåliga vanor för att starta upp något nytt, något bra. Något som faktiskt kan ge oss tillbaka det liv vi tappat på vägen.

Snälla övertyga mig.