Inget ont som inte för något gott med sig!

I sommar jobbar jag på Lundqvist Trävaru AB. Spikpistolar mest ihop väggblock och grejer, och jag tycker det går finfint! Ser sjukt cool ut i min snickarbyxor och håret fullt av spån, det måste jag säga i alla fall. Smälter in som vilken snickare som helst är min åsikt, fast jag har fått en känsla av att alla inte är beredda att hålla med om just den saken. Trodde faktiskt inte att folk fortfarande levde på forntiden i tanken, men i den här branschen verkar vara klyschornas värld alltså, och jag brukar skratta lite åt det hela i smyg när ingen ser. Kommentarer som:

"Men.. Du är ju duktig på att spika!"

och

"Ska jag ta ett kort på dig?? Så kan du skicka det till folk och visa att du bygger saker!!"

hör man mest dagligen faktiskt, men roligaste kommentaren kom ändå i förrgår. En man i sina bästa år studerade mig in action ett tag medan hans sällskap diskuterade olika väggar och utbrast så snart de tystnat:

"Ja, jag har då aldrig innan sett en dam som spikar!"

!!!!! Ärligt talat, jag fick ju hålla mig för skratt. Vet inte riktigt vad som gjorde mig mest chockad; det faktum att han var så förvånad att se mig med hammaren i högsta hugg eller att jag numer tydligen är bäst betitlad dam?

--
Att jag kommer från Piteå kommer ingen missa när jag kommer tillbaka till Göteborg igen i alla fall. Tillsammans med majoritet av grabbar, plåtmatlådor och värmeskåp, snusare och halvnakna damer på väggarna i fikarummet, är ju liksom dialekt en sak som hör till hela klyschgrejen, och jag verkar suga åt mig som en svamp för tillfället. Typiskt.